Att gå igenom det själv...
Det värsta med allt detta är känslan av att gå igenom det själv. Visst finns det folk att prata om, men jag är inte den som pratar med folk på det sättet. För det första har jag jättesvårt att ta den första kontakten till att prata när jag mår dåligt. För det andra känns det ofta som antingen skitsnack eller tycksyndommigsnack, vilket det oftast inte är. Hur gör man då?
Sedan tror jag inte att det är pratandet som är grejen. Utan att man gör annat än att tänka på det som är jobbigt. Nog för att man behöver tänka på det, men inte för mycket. Men vad kan jag göra istället? Det finns knappt något att göra i Övik, sedan har jag inte så mycket kompisar som vill hitta på något på vanliga vardagskvällar. Inte mig emot, det är chill det med, men tänk om man kunde få ihop fett mycket folk & verkligen göra något..?
Jag vet inte. Men tappar jag koncentrationen på att leva för ett ögonblick kanske jag dör?
Sedan tror jag inte att det är pratandet som är grejen. Utan att man gör annat än att tänka på det som är jobbigt. Nog för att man behöver tänka på det, men inte för mycket. Men vad kan jag göra istället? Det finns knappt något att göra i Övik, sedan har jag inte så mycket kompisar som vill hitta på något på vanliga vardagskvällar. Inte mig emot, det är chill det med, men tänk om man kunde få ihop fett mycket folk & verkligen göra något..?
Jag vet inte. Men tappar jag koncentrationen på att leva för ett ögonblick kanske jag dör?
Kommentarer
Trackback
