mamma ylwawiie

Kommer såklart inte fortsätta blogga på den här adressen, men någon gång kommer jag säkert skriva nåt inlägg bara för skönt. Nu kommer jag väl börja på nytt med min gamla blogg igen, haha! :)

http://smurfsnopp.blogg.se/

Det värsta med allt detta är känslan av att gå igenom det själv. Visst finns det folk att prata om, men jag är inte den som pratar med folk på det sättet. För det första har jag jättesvårt att ta den första kontakten till att prata när jag mår dåligt. För det andra känns det ofta som antingen skitsnack eller tycksyndommigsnack, vilket det oftast inte är. Hur gör man då?

Sedan tror jag inte att det är pratandet som är grejen. Utan att man gör annat än att tänka på det som är jobbigt. Nog för att man behöver tänka på det, men inte för mycket. Men vad kan jag göra istället? Det finns knappt något att göra i Övik, sedan har jag inte så mycket kompisar som vill hitta på något på vanliga vardagskvällar. Inte mig emot, det är chill det med, men tänk om man kunde få ihop fett mycket folk & verkligen göra något..?

Jag vet inte. Men tappar jag koncentrationen på att leva för ett ögonblick kanske jag dör?

Det jobbigaste jag någonsin varit med om är jag med om just nu. Kan ta det från början, men det kommer säkerligen bli ett rörigt inlägg. Jag vet inte, jobbigt att skriva iaf..


Tisdagen jag gick in i vecka tio började jag blöda. Det var på kvällen, & jag blev sjukt rädd & orolig. Vet att det är vanligt med blödningar under graviditeten, & att det inte behöver vara något farligt med det, så bestämde mig för att kolla upp det dagen efter om det inte gett med sig. Onsdag morgon & jag blödde fortfarande. Väckte Miche & bokade en tid på kvinnokliniken. Väl där fick jag klä av mig byxorna & göra en vanlig gynundersökning & ett vaginalt ultraljud. Jag såg en liiiiten, liiten räka på skärmen... men inget hjärta slog. Min blödning var alltså ett tecken på att kroppen börjat stöta ut min lilla, lilla bebis. Som inte levde. Allt bara snurrade, det kändes inte på riktigt, det kändes mer som en otäck dröm. Alla mina värsta tankar, det jag var mest rädd för av allt i hela världen hade inträffat. Hade inte Miche varit med hade jag nog inte orkat ta mig därifrån. Då hade jag nog förvandlats till en gråtande pöl på golvet..

Jag bestämde mig i alla fall för att inte berätta för alla vad som hänt innan jag pratat med Tobias. Inte för att han bryr sig, utan för att jag ville säga det till honom själv & inte han skulle få höra det på omvägar. Det har varit det jobbigaste med allt, att behöva bemöta alla som frågar när det ska börja synas, som påpekar att jag inte ska röka & sånt. Att behöva fortsätta som om inget hänt, som om att mitt barn fortfarande fanns i mig. Eller, det gjorde det ju.. ett tag till, bara det att det inte var ett levande litet foster..

Att gå igenom ett missfall (missed abortion/fördröjt missfall som jag hade) är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Det är sinnessjukt jobbigt, att ha så ont & att veta att ett liv & en framtid rinner ur mig. Ett tag vågade jag knappt gå på toaletten. Jag har känt mig så lurad av min egen kropp, så besviken & arg på den för att den gjorde så mot mig..

Vissa kanske tycker att jag överreagerar som är så ledsen, men jag tror inte att man förstår förrän man själv varit med om känslan av att ha ett växande liv inuti sig. Trots att det var helt oplanerat & oönskat av sin pappa så var det så välkommet till världen. Jag hade så mycket kärlek som växte i mig, kärlek till något jag aldrig sett eller träffat. Om kärleken var så stor redan då, hur hade den då inte varit till barnet om allt gått bra? Oändlig. Jag går sönder. Det gör så ont i hjärtat & jag har nog inte gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag förstår inte...

Nu har jag i alla fall pratat med Tobias. Han ringde nyss & frågade vad jag ville honom, han hade pratat med sin pappa. Jag sa att det inte fanns något barn längre & han blev glad. Sedan tyst & jag önskade honom lycka till med allt & sedan lade vi på. Jag hade absolut inte förväntat mig att han skulle bli ledsen, eller ens bry sig. Men.. ändå känner jag mig så jäkla besviken på honom. Jag vet att vi aldrig mer kommer ha med varandra att göra & det känns bra, men ändå. Vi har ändå ett förflutet, han brydde sig & ställde upp. Hur kan det helt plötsligt övergå till att man inte bryr sig alls? Inte ens kan fråga hur det är? Jaja, hoppas han reder ut sina problem för det är han värd..

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Skönt att skriva det här i alla fall, så kanske man inte behöver förklara allt i detalj till alla. Det kommer bli jobbigt. Att få berätta om & om igen för alla som frågar.

Mitt barn.

Jag hann aldrig
lära känna dig

Men du fanns där

Du blev till
Och jag älskade dig

Men fick aldrig säga Hej
Välkommen till livet

Min ängel.
Du vände innan du
hann landa

Du fanns där.
En kort stund.
I min kropp.

Glömmer dig aldrig.

Finns anledningar. Men jag ska skriva inlägg senare, då jag känner att jag orkar! PUSS ändå.

Åh herregud. Min nästa lägenhet blir nog med elen inräknad i priset.. En elräkning på 2124 :- är ingen rolig överraskning! Verkar nästan som att det blir dyrare ju mindre el du spenderar med tanke på att jag varit otroligt sparsam sedan den senaste räkningen kom & har dragit ut alla kontakter som inte använts, kollat jättelite på TV & dragit ner alla element till noll utom två. Det gick ju jävligt bra med det! Icket.

Går in i vecka tio idag, sjukt häftigt känns det att mitt fd embryo nu benämns som ett foster! Tiden går sakta men ibland springer den iväg!

Vecka 10

Kroppen: Nu är det många som är känsligare än vanligt. Det beror på att man påverkas av en mängd hormoner. Trötthet, irritation och många funderingar kring framtiden är vanligt. Som partner kan det vara svårt att förstå vad som händer då det ofta går mycket fort från det att den blivande mamman mår bra till att hon känner sig gråtfärdig.

Alla kvinnor som fyller 35 år innan barnet föds erbjuds ett så kallat KUB-test, men även yngre kvinnor kan göra det vid särskilda omständigheter. KUB-testet används för att beräkna sannolikheten för att du väntar ett barn med Downs syndrom. KUB-testet består av en ultraljudsundersökning där man mäter nackuppklarningen (NUPP) hos fostret, samt ett blodprov som tas minst fyra dagar före ultraljudet. Om testet visar på riskfaktorer kan man gå vidare med ett fostervattensprov eller moderkaksprov. Dessa provtagningar är dock inte riskfria, utan kan innebära en ökad risk för missfall.

Fostret: Nu är embryoperioden över. Moderkakan gör sig redo att ta över näringstillförseln. Det tar dock ett par veckor för moderkakan att mogna innan den kan överta gulkroppens funktion. Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka.

Från familjeliv.

Jag följde med Maran & Pukko till Husum idag, vi bara kollade TV & degade där så det var inget speciellt bara allmänt trevligt att göra något, men ändå inte. När jag kom tillbaka till stan dröjde det inte länge förrän Marie & Andrea kom förbi & vi gick till UH. Det är väl det jag gjort idag, gr8 faktiskt. Sedan är det faktiskt mindre kul att ångesten tar tag i mig ibland, så hårt att jag inte vet vad. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag kan iallafall tacka T för att han fick mig att kasta alla rakblad & skit. Sen kan jag tacka bebis också för jag kommer inte skada mig själv så länge jag ska bli mamma. (Inte heller senare när jag är mamma!) Men man ska aldrig säga aldrig. En dag i taget!

Hade tänkt skriva ett annat, längre inlägg tidigare ikväll, men jag orkade inte. Är hur trött som helst så jag ska sova nu. Imorgon är det skola.. SUCK.

Haha, jag har inte haft en så kul bussresa som jag hade igår på jävligt länge. Okej, de första etapperna mellan Malå - Lycksele - Umeå var sjukt tråkiga, men när jag kom till Umeå hittade jag en Linn & det var en minst sagt underhållande bussresa.

Linn, Dennis & Adam sov hos mig inatt, & imorse när vi vaknade gick vi till UH & åt frukostbuffé, sedan satt vi där, mätta, ett bra tag efteråt. Efter det vandrade vi runt på stan & just nu sitter jag hemma hos mig med Maran & Pucko, haha.

Har läst igenom de första sidorna i en tråd på FL, som handlar om att syskon endast är syskon om man har två föräldrar gemensamma med varandra, halvsyskon har en förälder gemensam & man får absolut inte kalla sitt "halvsyskon" för syskon. Helt fel tycker jag!

Jag har enligt mig själv nio syskon. Enligt skaparen av den tråden har jag bara ett. Såhär är det; enligt hennes värderingar har jag ett syskon, fyra halvsyskon & fyra styvsyskon. Saken är den att jag ser på alla mina syskon som syskon. De av mina systrar & bröder som jag bara har en gemensam förälder med är lika mycket syster/bror till mig som min bror som jag har både gemensam mamma & gemensam pappa med. Min lillasyster på pappas sida har en mamma som jag hatar, som hatar mig & har betett sig som allmänt skit mot allt som pappa hade/har haft innan han träffade henne. Det gör inte heller att jag ser på min lillasyster som mindre syster än någon annan av mina systrar! (Är dock riktigt glad att pappa inte är tillsammans med hennes mamma.)

Sedan är det ju mina fyra syskon som jag inte ens är släkt med. Grejen med den är att min mamma & min pappa flyttade ifrån varandra när jag var väldans liten, & mammas nya kille (som hon nu är gift med) hade fyra barn sedan innan. Jag har blivit uppfostrad till att se på den som syskon, jag vet ju inte av något annat! Trots att jag alltid varit medveten om att vi inte har något gemensamt DNA så kommer de alltid vara mina syskon. Så skulle jag nog inte se på saken om mamma skulle skilja sig nu & gifta om sig med någon som redan har barn. Då skulle jag nog se på dem som "bonussyskon" men jag vet inte. Syskon skulle det ju bli men inte på samma sätt.

Så tycker jag. Om någon frågar mig hur många syskon jag har svarar jag inte ett, sedan har jag faktiskt fyra halvsyskon & fyra styvsyskon också! Vore knasigt.

...som säkert majoriteten av resten av Sveriges tjejer har jag fallit för Eric Saade. Jag menar, hans låt är ju bäst av alla värdelösa melodifestivallåtar, sen är han ju ascharmig.

Eric, dra på dig ett par mjukisbyxor & droppa tröjan så är du väldigt välkommen hem till mig! Du kan gärna droppa Molly när du ändå är på G.. ;)

Idag har det varit skoter hela dagen! Vaknade klockan tio, pissblåsan gjorde ONT så jag hann inte ens dra på mig nåt klädesplagg utan fick springa näck ner till toaletten. Efter det käkade jag frukost, borstade tänderna & sedan tog jag skotern till Malå. När jag kom till Malå drog jag till Chris & var med honom, Emelie & Emma-Lisa, det var nice för jag har inte träffat Emelie på jättelänge! Sedan följde drog jag & Chris till mig, där vi hämtade skotern & mötte upp nå folk på Statoil. Det var Lina, Amanda, Jacke & Hanna som vi mötte där, & vi åkte till Fårbäckskojan där vi satt & grillade ett tag innan vi drog oss hemåt igen. Fast jag åkte inte precis hem, jag mötte upp lillebror Kasper & vi körde skoter till pappa där vi åt blodpalt & sedan åkte vi tillbaka in till Malå. Jag har årets paltkoma fortfarande, höhö.

Sen vill jag bara säga att om Darin vinner melodifestivalen ikväll föder jag mitt barn i ett annat land. Vilken unge vill växa upp i ett land där majoriteten av de som tittar på mello röstar på honom? MOHAHA.

Jag har kört skoter till pappa idag igen, denna gången för att sova här! Idag tänkte jag till ordentligt & tog på mig en såndär.. skoter-rånarluva som man kan ha under hjälmen, om ni förstår vad jag menar? I alla fall, den var gjord av fleece, (vet inte om materialet har så stor roll, men ändå!) & när man andas i den blir den fuktig. Eller, rättare sagt dungsur! (Tror att det har med materialet att göra, de jag använt innan som inte varit gjorta av fleece brukar bara bli fuktiga/på gränsen till lite blöta.) Eftersom det är så kallt ute så frös min septum-piercin fast i luvan! Märkte det inte förrän jag var utanför huset, hur JÄVLA kall min näsa var. Inte vanligt kall, eller det var den i&försig också, men iskall inifrån! Fick lov att SLITA bort luvan från piercingen, toppen! Haha. En liten grej som jag tycker ni ska anteckna bara!

När jag kom hem till pappa låg han & tittade på hockey, vilket jag fann en aning tråkigt så jag gick till farmor. Där åt jag en bulle & tittade på Let's Dance för första gången i år. Jag kan inte bestämma vem jag tycker bäst om! Willy är ju egentligen inte så duktig, men han är ju alldeles för gullig för att åka ut. Molly är duktig & man blir glad av att se honom, Mattias är jävligt bra & ganska sexig när han på träningen skuttar omkring i mjukisbyxor.. men Claudia är typ.. MatTina fast i årets Let's Dance. Jäklar vad snygga ben kvinnan har också! Så jag väntar med spänning på att man ska få veta resultatet! Rättvisast vore ju om Willy åkte, såklart, men ändå..

Jag har en fobi som faktiskt förstör mitt liv. Spindelfobi. Innan jag ska lägga mig för att sova måste jag titta igenom rummet - alla hörn, skrymslen & vrår. Det gäller för det mesta om det är en plats jag sett en spindel på innan, eller om det känns som att en spindel skulle kunna komma fram. Men har jag väl sett en spindel i ett hus är det kört, då kommer de fram överallt efter det. De dras till mig på nåt konstigt sätt!

Om jag ser en spindel så skriker jag, högt som satan, sedan gråter jag & mitt hjärta slår så mycket att det känns som flera hundra slag per minut. Sedan springer jag för livet. Jag vägrar sedan gå in i rummet där jag såg spindeln förrän någon tagit bort den, & även då får jag rysningar av att tänka tanken. Skakar & gråter gör jag även långt efter incidenten. Är jag utomhus går jag inte förbi platsen på ett bra tag. Dessutom känner jag spindlar över hela mig på

Vissa tider på året har det varit otroligt mycket spindlar.. Minns särskilt en en vår för snart två år sedan, då jag fortfarande bodde på hemmet & det är ju mitt ute i skogen så där finns det extra många odjur. Den våren fanns det sinnessjukt många spindlar överallt, det gick inte en dag utan att jag träffade på minst en. Så hela våren spenderades med gråt, skrik & så fort jag blundade såg jag spindlar. Därför har de förstört min vardag, för större delen av året får jag lov att titta mig omkring överallt, tro att allt litet som rör sig är spindlar & skrika & skämma ut mig för de flesta. Inte okej.

Det sjukaste med spindelfobi är ju att jag vet att spindlar inte är farliga för fem öre. Jag kan döda den på ett ögonblick. Jag kan ta i den (usch, vill inte tänka tanken...) & flytta bort den, jag kan göra allt med den & vad kan den göra mig? Inte ett skit! Men jag vågar inte ens döda den.. Usch! Fattar inte varför jag ska vara så rädd för något som inte ens är farligt!

Dessutom har fobin, som jag trodde skulle växa bort.. växt mer & mer de senaste åren. Har funderat på KBT men vet inte om det skulle hjälpa. Läste någonstans på internet att spindelfobi kan grunda sig i en dålig relation med sin mamma. Det skulle absolut kunna stämma, för min & mammas relation har inte alls varit en dans på rosor. Men nu är den bra, & det är inte spindelfobin.. Alltså borde det ju inte grunda sig i det?

Sist men inte minst vill jag bara tacka gudarna för att jag inte har haft oturen att träffa på en spindel i min lägenhet. Det känns underbart, annars hade jag knackat dörr hos grannarna för att få någn att döda den & jag vet inte hur poppis jag blivit då. Speciellt inte om det skulle inträffa nattetid. Ta i trä.

Ni som läser, har ni några fobier? I såna fall, för vad? & vad gör ni om ni utsätts för er stora skräck? Svara gärna :)

Tänker inte lägga in en bild på en spindel här, för dom är sjukt läskiga. Får knopperskinn av att rita en i paint, men kolla, en orealistisk spindel är en oläskig spindel! Fast jag måste erkänna att den faktiskt är en gnutta läskig, den med. ><

Jag ska följa med min bror till pappa & käka middag idag :) Han bor ju en mil utanför Malå, & vi kommer att köra skoter dit! Han kör sin egen & jag kör min mammas. Sedan ska jag köra tillbaka till Malå efter ett tag för att äta pannacotta som jag varit duktig & gjort! Mums & kul. På tal om blåbär ser jag nu att jag måste damma min dator. Den har ett tjoooockt lager av damm på sig. Snart kryper väl dammråttor över den...