Såhär är det..
Det jobbigaste jag någonsin varit med om är jag med om just nu. Kan ta det från början, men det kommer säkerligen bli ett rörigt inlägg. Jag vet inte, jobbigt att skriva iaf..
Tisdagen jag gick in i vecka tio började jag blöda. Det var på kvällen, & jag blev sjukt rädd & orolig. Vet att det är vanligt med blödningar under graviditeten, & att det inte behöver vara något farligt med det, så bestämde mig för att kolla upp det dagen efter om det inte gett med sig. Onsdag morgon & jag blödde fortfarande. Väckte Miche & bokade en tid på kvinnokliniken. Väl där fick jag klä av mig byxorna & göra en vanlig gynundersökning & ett vaginalt ultraljud. Jag såg en liiiiten, liiten räka på skärmen... men inget hjärta slog. Min blödning var alltså ett tecken på att kroppen börjat stöta ut min lilla, lilla bebis. Som inte levde. Allt bara snurrade, det kändes inte på riktigt, det kändes mer som en otäck dröm. Alla mina värsta tankar, det jag var mest rädd för av allt i hela världen hade inträffat. Hade inte Miche varit med hade jag nog inte orkat ta mig därifrån. Då hade jag nog förvandlats till en gråtande pöl på golvet..
Jag bestämde mig i alla fall för att inte berätta för alla vad som hänt innan jag pratat med Tobias. Inte för att han bryr sig, utan för att jag ville säga det till honom själv & inte han skulle få höra det på omvägar. Det har varit det jobbigaste med allt, att behöva bemöta alla som frågar när det ska börja synas, som påpekar att jag inte ska röka & sånt. Att behöva fortsätta som om inget hänt, som om att mitt barn fortfarande fanns i mig. Eller, det gjorde det ju.. ett tag till, bara det att det inte var ett levande litet foster..
Att gå igenom ett missfall (missed abortion/fördröjt missfall som jag hade) är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Det är sinnessjukt jobbigt, att ha så ont & att veta att ett liv & en framtid rinner ur mig. Ett tag vågade jag knappt gå på toaletten. Jag har känt mig så lurad av min egen kropp, så besviken & arg på den för att den gjorde så mot mig..
Vissa kanske tycker att jag överreagerar som är så ledsen, men jag tror inte att man förstår förrän man själv varit med om känslan av att ha ett växande liv inuti sig. Trots att det var helt oplanerat & oönskat av sin pappa så var det så välkommet till världen. Jag hade så mycket kärlek som växte i mig, kärlek till något jag aldrig sett eller träffat. Om kärleken var så stor redan då, hur hade den då inte varit till barnet om allt gått bra? Oändlig. Jag går sönder. Det gör så ont i hjärtat & jag har nog inte gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag förstår inte...
Nu har jag i alla fall pratat med Tobias. Han ringde nyss & frågade vad jag ville honom, han hade pratat med sin pappa. Jag sa att det inte fanns något barn längre & han blev glad. Sedan tyst & jag önskade honom lycka till med allt & sedan lade vi på. Jag hade absolut inte förväntat mig att han skulle bli ledsen, eller ens bry sig. Men.. ändå känner jag mig så jäkla besviken på honom. Jag vet att vi aldrig mer kommer ha med varandra att göra & det känns bra, men ändå. Vi har ändå ett förflutet, han brydde sig & ställde upp. Hur kan det helt plötsligt övergå till att man inte bryr sig alls? Inte ens kan fråga hur det är? Jaja, hoppas han reder ut sina problem för det är han värd..
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Skönt att skriva det här i alla fall, så kanske man inte behöver förklara allt i detalj till alla. Det kommer bli jobbigt. Att få berätta om & om igen för alla som frågar.
Tisdagen jag gick in i vecka tio började jag blöda. Det var på kvällen, & jag blev sjukt rädd & orolig. Vet att det är vanligt med blödningar under graviditeten, & att det inte behöver vara något farligt med det, så bestämde mig för att kolla upp det dagen efter om det inte gett med sig. Onsdag morgon & jag blödde fortfarande. Väckte Miche & bokade en tid på kvinnokliniken. Väl där fick jag klä av mig byxorna & göra en vanlig gynundersökning & ett vaginalt ultraljud. Jag såg en liiiiten, liiten räka på skärmen... men inget hjärta slog. Min blödning var alltså ett tecken på att kroppen börjat stöta ut min lilla, lilla bebis. Som inte levde. Allt bara snurrade, det kändes inte på riktigt, det kändes mer som en otäck dröm. Alla mina värsta tankar, det jag var mest rädd för av allt i hela världen hade inträffat. Hade inte Miche varit med hade jag nog inte orkat ta mig därifrån. Då hade jag nog förvandlats till en gråtande pöl på golvet..
Jag bestämde mig i alla fall för att inte berätta för alla vad som hänt innan jag pratat med Tobias. Inte för att han bryr sig, utan för att jag ville säga det till honom själv & inte han skulle få höra det på omvägar. Det har varit det jobbigaste med allt, att behöva bemöta alla som frågar när det ska börja synas, som påpekar att jag inte ska röka & sånt. Att behöva fortsätta som om inget hänt, som om att mitt barn fortfarande fanns i mig. Eller, det gjorde det ju.. ett tag till, bara det att det inte var ett levande litet foster..
Att gå igenom ett missfall (missed abortion/fördröjt missfall som jag hade) är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Det är sinnessjukt jobbigt, att ha så ont & att veta att ett liv & en framtid rinner ur mig. Ett tag vågade jag knappt gå på toaletten. Jag har känt mig så lurad av min egen kropp, så besviken & arg på den för att den gjorde så mot mig..
Vissa kanske tycker att jag överreagerar som är så ledsen, men jag tror inte att man förstår förrän man själv varit med om känslan av att ha ett växande liv inuti sig. Trots att det var helt oplanerat & oönskat av sin pappa så var det så välkommet till världen. Jag hade så mycket kärlek som växte i mig, kärlek till något jag aldrig sett eller träffat. Om kärleken var så stor redan då, hur hade den då inte varit till barnet om allt gått bra? Oändlig. Jag går sönder. Det gör så ont i hjärtat & jag har nog inte gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag förstår inte...
Nu har jag i alla fall pratat med Tobias. Han ringde nyss & frågade vad jag ville honom, han hade pratat med sin pappa. Jag sa att det inte fanns något barn längre & han blev glad. Sedan tyst & jag önskade honom lycka till med allt & sedan lade vi på. Jag hade absolut inte förväntat mig att han skulle bli ledsen, eller ens bry sig. Men.. ändå känner jag mig så jäkla besviken på honom. Jag vet att vi aldrig mer kommer ha med varandra att göra & det känns bra, men ändå. Vi har ändå ett förflutet, han brydde sig & ställde upp. Hur kan det helt plötsligt övergå till att man inte bryr sig alls? Inte ens kan fråga hur det är? Jaja, hoppas han reder ut sina problem för det är han värd..
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Skönt att skriva det här i alla fall, så kanske man inte behöver förklara allt i detalj till alla. Det kommer bli jobbigt. Att få berätta om & om igen för alla som frågar.
Mitt barn.
Jag hann aldrig
lära känna dig
Men du fanns där
Du blev till
Och jag älskade dig
Men fick aldrig säga Hej
Välkommen till livet
Min ängel.
Du vände innan du
hann landa
Du fanns där.
En kort stund.
I min kropp.
Glömmer dig aldrig.
Kommentarer
Postat av: Gabriell
jag beklagar ylwa lii. Så hemskt tragiskt. Du överreagerar inte alls. Kan inte ens tänka mig hur jobbigt det skulle kännas.
Finns här om du behöver mig.
Puss!
Postat av: Anonym
Neeeeeeej! Stackars dig!
Trackback
