mamma ylwawiie

Jag vaknar ofta upp kallsvettig. Livrädd. Gråtandes. Något av dem är det alltid, & alltid är det samma dröm. Det är jag som ska berätta sanningen för ett litet, litet barn som frågar efter sin pappa. Jag klarar inte av det, & just när jag ska komma till poängen med allt vaknar jag. Jag har sådan ångest & känner mig så jävla egoistist som väljer att föda ett barn när jag vet att pappan inte vill ha det. Jag har även dåligt samvete gentemot T, för jag känner som att jag verkligen går emot honom. Det är det sista jag vill. Jag vill ha detta barn, jag kan ge det kärlek. Men det svider att veta att det inte är efterlängtat av båda sina föräldrar. Den känslan jagar mig ständigt, vet inte var jag ska ta vägen. Det rivs i bröstet på mig när jag tänker på det. Men samtidigt strålar det i hjärtat av lycka & kärlek.

Jag kommer klara det, men samvetet tynger mig så in i helvete.